moderniteter

Idag var en ganska vanlig dag på jobbet (både jag och Amanda jobbar på Konsum för er som missat det). Jag skulle hjälpa en man i sina bästa år att handla. Först skulle han ha mjölk, det var inga problem. Näst på inköpslistan läste han "kräm färs". Efter mycket om och men hade jag listat ut att det var crème fraiche han ville ha. Nästa sak var "en meter häfta" och nu var jag faktiskt tvungen att fråga en kollega. Hon förstod direkt att häfta betydde plåster. Väl vid plåsterhyllan var det ett himla sjå att hitta häfta som var tillräckligt bred, men tillsist gick den lille rare gubben ändå ganska nöjd därifrån.

Sen har vi förstås kunderna som får för sig att spexa till det lite. Eftersom kunden alltid har rätt får man försöka tvinga fram ett leende vad de än hittar på. Det spelar ingen roll att man helst av allt bara vill lägga sig på golvet och skrika, eller i alla fall hånskratta.

Sist men inte minst, jag trodde nog aldrig att jag skulle komma hem idag. 10 minuter efter stängningstid har vi fortfarande en del kunder kvar. Ett par står i kassan och ska precis betala, men då kvinnan i paret kommer på att hon måste springa ut till bilen och hämta sitt medlemskort så hon får sina poäng som hon ska ha. Nästa kund ska prompt ha hjälp att byta pinkod på sitt betalkort innan han går hem. Tillslut kommer den sista. Hon tittar lite nervöst på mig innan hon i mycket långsamt tempo börjar lägga upp sina varor på bandet. Jag läser av dem i sann racerfart och hoppas på att hon ska försvinna. Det gör hon och jag får slutligen bege mig hemåt till lite lugn och ro.